Ultrafalk

Efter 28 mil:
Omedelbart efter det att jag passerat 28 mil (det svenska rekordet) så tar jag en kort rast där jag sätter mig ner och hittar fokus igen. Hade  ju jobbat i två dygn mot 28 mil så nu gällde det att skifta fokus. Lyckades med det och började nu jaga förstaplatsen på allvar.

Kände hela tiden att jag hade fokus på mig själv samtidigt som jag hela tiden närmade mig Ed som var i ledningen. När det var ca 10-12 timmar kvar av loppet, hade jag gått ikapp och förbi. När jag inser att jag leder med 2km så slappnar jag av en smula och tar ett par varv tillsammansmed Ed där vi talar om allt mellan himmel och jord, allt för att få varven att gå lite lättare. När vi närmar oss tolvslaget (amerikanska nyåret) så kommer canadensaren flygandes bakifrån. Han var 9km bakom mig när detta inträffar. Han plockar ett par varv på mig och Ed innan vi kommer fram till att göra ett gemensamt försök att knäcka honom. Canadensaren kommer då med förslaget att vi alla tre skalldelapå segern, jag svarar genom att omedlbart gå upp i täten och dra hårt, riktigt hårt. Jag, Ed och canadensaren försöker nu på alla sätt det går att spränga varandra, farten bara ökar och ingen vill ge sig. Tror att dom sista varven gick i 4 minutersfart och detta efter ca 32 mils löpning. Smart? Nä. Coolt? Ja.
Canadensaren visar sig faktiskt vara den starkaste denna dagen och jag bestämer mig för att backa ner och försöka hitta kraft till en eventuell fartökning om han skulle krokna senare.
Timmarna rullar på och rätt som det är så kliver jag och Ed in under banderollen för sista gången på en delad andraplats.
När jag tagit steget över linjen så kommer tårarna och sedan kommer Roland fram och jag kan hänga på honom en stund innan det är dags för ännu mer tårar. 

Sedan är jag bara lycklig.

Imorgon summerar jag tävlingen och alla upplevelser!